Både privat och personlig | frktjatlund

Egentligen bord jag ha hållit käften. Men nu gjorde jag inte det och därför känner jag mig ungefär som när jag gick i ettan. Då var det blonda Ulla-Karin som bestämde vilka som fick vara med och leka Stallet på rasterna. Hon och Britt-Inger var rörande överens om jag varken dög som häst, ryttare eller skötare.

- Men prata med fröken, sa mamma. Och då gjorde jag det. Hon i sin tur pratade med flickorna. Som givetvis blånekade. Alla som ville fick visst vara med. Nästa rast förklarade Ulla-Karin Stallet som stängt. Eller nedbrunnet. Och de började med andra lekar istället.

Idag pratade jag med fröken Bergman. Det vill säga min chefs chef. Som är en man. Inte om Ulla-Karin utan min chef. Som också är en man. Att han har klara brister i sitt personalansvar. Att han inte bryr sig och är uppenbart ointresserad av andra än sina egna grabbar. Och att han fortfarande inte har haft något medarbetarsamtal med mig. Trots att tiden gick ut för tre veckor sedan.

Jag tror att unge herr Ulla-Karin bangar för att ta det där samtalet med mig. Och det skulle inte förvåna mig om det är för att han tycker att jag är övervärderad, som det är. För han har inte orkat sätta sig in i vad jag gör.

Men, men, jag såg att fröken Bergman pratade med Ulla-Karin, så imorgon blir det nog ett samtal. Där lönepotten förklaras tömd. Eller innebrunnen.

Så, då har jag avreagerat mig lite. Om det känns bättre? Tja, det är svårt att säga. Share this: