Som att komma hem till en mörkt hem i natten, allt är tyst och stilla, och ropar:
"Är det någon katt hemma?"
Nästan alltid får man ett ynkligt jamande som svar ifrån den västliga sidan av soffan. Det är de små sakerna som gör det värt att le lite extra. Det är de små sakerna som ständigt är där, det svåra är att verkligen uppmärksamma dess närvaro.
Men min lilla kelsjuka puff till katt kommer jag alltid att märkas. Helst nätterna när man behöver jamande katter som mest.
Tidak ada komentar:
Posting Komentar